Jag vaknade av att telefonen ringde på morgonen, det första jag hörde var "Vet du hur MYCKET det har snöat??" Jag slänger mig upp ur sängen och tittar ut. Jag känner mig som ett litet barn och springer in och tar fram skidorna. Med ett saligt leende letar jag fram valla veck, skrapa, vallning och allt annat man behöver.
Jag bygger om köket till en verkstad och sätter i gång att försöka få bort allt gammalt klister och få på nytt.
Det är inte så lätt som det låter, det fastnar överallt och jag kämpar med att få på tejpen bra. NÖJD!
Packar sedan ner allt i en stor väska och beger mig till familjen för godisbak. Hela dagen går jag och spanar ut genom fönstret för att kontrollera tempraturen och snödjupet! Efter allt stök i köket och en god middag är det äntligen dax. Vi meckar på oss kläderna och tar med oss skidorna och ger oss ut.
Kallt, jätte kallt, det är -12 grader och näsan frysen igen på en gång. Vi promenerar på vägen bort till spåren och spänner på oss skidorna. Enda ljuskällan är ljuset från våra pannlampor. Det är knäpptyst och stjärnorna glimmrar i kapp med snön runt omkring oss.
I början är det lite som bambi på hal is. Jag sladdrar på och försöker få in tekniken som jag lärde mig för ett år sedan. Det funkar och vi kör på. Vi är ensamma och spåren är hyffsade. Efter ett tag börjar fingrarna tina lite och värmen återkommer. Fantastiskt nästan lite magiskt.
Vi kör på i 45 min och känner oss nöjda. Det är ändå premiärrundan och träningsvärken lär innfinna sig ändå :-)
Jag kommer hem och är lycklig, tar ett varmt bad och ser fram emot nästa runda! Skidorna står så jag kan se dom hela tiden!
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar