Så laddad som jag var inför det här loppet har jag aldrig varit. Och då menar jag menalt. Att jag sen inte kört dom 100 mil innan det liksom förträngde jag.
Det stora målet var att komma i mål. Hade även som del mål att komma in under 14 timmar! Jag har setat med excel dokument som en kille har gjort och räknat ut mina ”hålltider”. Krafsade ner allt på ett papper och stoppade i fickan. Den här gången var jag totalt förberedd och allt planerat in i minsta detalj.
Fredagmorgon:Jag ska hämta min kollega klockan 9 på morgonen för att vi skulle vara i Motala i god tid så vi kan byta start tid. Det börjar med att jag försover mig, BIG TIME! Något stressad ska jag montera cykelstället på bilen…..hittar inte remmarna! Dom är helt enkelt inte där dom ska vara. SKIT, får montera av framdäcket och knöka in cykeln i bilen.
Far i väg och kommer till Söder, då säger det pang. Reagerar inte så mycket på det förrns jag känner att bilen går lite ojämnt….stannar och kollar…..PUNKA!
Det var bara att sätta i gång och byta däck. Det var jag ju mentalt förbered på men inte på bilen! Så vi fick packa in oss i kollegans bil i stället!
Vi kommer till slut i väg och hamnar i Motala väldigt mycket senare än planerat. Dock fick vi byta tid till 04:02..Tjohooo!
Lördag morgonNär vi åker i väg till start så regnar det inte, det blåser lite men det känns ok. När vi väl startat då kom regnet. 11 mil i hällregn….det känns så där. Det värsta med det är att man blir så kall! Det var ett tag vid Jönköpings trakten som jag frös så mycket så jag hackade tänder.
Min plan idag var att göra korta stop och bara sträcka på kroppen och mula energi. Första tredjedelen av loppet går snabbt och man hinner knappt reagera innan man är i Jönsköping. Sen börjar allvaret och backarna. Jag hörde mig för i varje depå och kontrollerade hur nästkommande sträcka skulle vara. Det för att veta hur man ska lägga upp dom kommande milen!
Det rullade på bra och jag tog häng på olika klungor för att få vila lite emellanåt. Det kändes bra i kroppen och det var bara en gång jag fick en energidipp. Jag hade räknat fel på 10km till en depå och det tog ordentligt både på krafterna och det mentala.
Sträckan mellan Jönköping och Fagerhult är det väldigt många backar. Då satte jag på min mp3:a och dundrade fram! Fatta vilken energi man får när man ser en kanonbrant backe och man kommer i hög fart och Ironmaiden ”The number of the beast” ljuder i lurarna! Helt galet vad man trampar på! Man flyger upp för backen.
Sträckan efter Fagerhult däremot, den var ingen lek. Här var det bara att plocka fram sina mantran! Jag körde med ”Jag är, jag vill och jag kan”. Det gick nog uppför hela den här sträckan och det var segt, otroligt segt. Här började jag även må illa, tror det var en blandning av att jag var trött och kanske tagit ut mig för mycket. Det släppte sen i alla fall.
Det var mycket känslor med i bilden i alla fall. Dom första milen var jag så trött så trött. Vi startade 04:02 och man är inte människa då. Det resulterar i att man blir lite mer känslig än vad jag är i vanliga fall. Tror jag bröt ihop en 5-6 gånger under loppet och bara satt och bölade för mig själv. Det var inte för att jag var ledsen eller hade ont utan av glädje. Det gick bra, jag hade mycket energi och det är en otrolig upplevelse att cykla med 15000 andra människor.
Det bästa var i alla fall på slutet, kanske hade 7 mil kvar. Får syn på ett gäng, två äldre och två i min ålder. Folk swischar förbi dom hela tiden men när jag kom fram bara skrek dom ”KOM IGEN TJEJJEN, HEJJA HEJJA” med sån inlevelse att jag höll på att cykla av vägen. FANTASTISKT och efter det grät jag i en halvtimme, jag blev såååå rörd! (jag gråter nu med när jag tänker på det).
När jag sedan kom till Medevi som är sista depån innan Motala så struntade jag att stanna. Dels för att det är ganska tufft att få igång benen efter att man vilat och jag kände att jag hade energi kvar. 2 mil…bara 2 mil. Jag gav gärnet och trampade på så fort jag kunde. När man sen kom in i Motala och alla man passerade skrek ”Bra kämpat” då kom tårarna igen!
Sen vart det favorit i repris när man kom in på målrakan. Fullt av glada underbara människor som applåderade en i mål. Jag kom in i mål, tog av mig chippet och blev intervjuad:
-”Du ser ut att ha mycker energi kvar”
- ”Hm då ser du fel”
- ”Är det din första Vätternrunda”
- ”Japps”
- ”Vad tyckte du om det?”
- ”Pain in the ass”
-”Hehe, det tänker inte jag översätta”
Sen fortsatte han och babblade om klassikern och massor med annat. Jag hade mest fokus på Pidde!! Ja, för där står han och väntar med en flaska champagne!! Var inte alls beredd på det och nu kom nästa bölattack, jag kunde knappt prata!! Jag vart så överlyckligt jävla glad och skakade i hela kroppen, nu släppte allt!
Rasslade i väg i alla fall, fick min medalj, pratade med lite folk som man stött ihop med tidigare, även andra också :-)
Lyckan var total. Jag har kört Vätternrundan och dessutom på en kalasbra tid 13:32! Inga större krämpor och inga skavanker! Jag är fan superbra!
Lite smått förvirrad vankade jag hem, tog ett bad, fick middagen serverad och somnade som ett barn 20:30. Förbannat ont i kroppen på natten men efter 12-timmars sömn så var den som ny!
Inte en ända gång under loppet hade jag negativa tankar och jag kommer med all sannorlikhet köra nästa år också och då blir det sub 12!!!
Stort tack till alla er som har hejjat på mig, det betyder verkligen mycket!!!
Energi uppladdning
Vrål fokuserad i Hjo!//M
.jpg)
.jpg)
