Det har hänt nåt som jag inte förstår mig på.
Jag tränar inte just nu.
Mina vänner säger att det är helt normalt, men det är det ju inte, inte för mig.
Jag har i ett års tid tränat ca 10-20 timmar i veckan och VERKLIGEN mått bra av det, det har ju liksom varit mitt liv!!
Just nu vill jag jättemycket träna men jag kommer ingenstans och jag mår både bra och dåligt av det.
En del pratar om överträning men jag har faktiskt varit väldigt snäll mot min kropp så jag tror inte på det. Jag hajjar inte det här....
Kanske är det prestationsångest? Det är ju nu alla roliga tävlingar börjar. Men jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna så....neee inte det heller.
Finns det nån som vet hur man hittar tillbaka???
//M
När jag känner så brukar jag ta några dagars vila och bara göra allt anant än att tänka på träning. såsmåningom brukar alltid lusten komma tillbaks.. kanske fundera lite på vad du eg vill med din träning och varför? och hur den träning du hållit på med det här året påverkat dig? om du kan göra nåt annorlunda osv?
SvaraRaderaLycka till!
Tack!!
SvaraRaderaJa, fundera lite ska jag göra och jag hoppas att det ger med sig snart!
Det ramlar över dig automatiskt - motivationen och inspirationen. Jag var i samma dipp för 2 veckor sedan.
SvaraRaderaDu ligger på en platå i formtoppen bara! Vila nån dag extra och testa något nytt - Vi gör ett nytt försök på NMT! Vad sägs om nästa måndag?
Låter som en deal :-)
SvaraRaderaÄr det morgonpasset som gäller då?
Och för att bryta mönstret så tänkte jag ta mig en shoppingtur i kväll ;-) och faktiskt INTE shoppa träningskläder...konstiga jag!
Är i samma fas själv just nu. Insåg att träningen gick mest på rutin och att jag inte tyckte det var kul att träna längre. Kanske vill jag för mycket, kanske har jag tränat för mycket, kanske har jag inga mål med min träning.. kanske är det alltihop!?
SvaraRaderaMin kära PT gav mig order om att titta över vilken träning jag tycker är kul, vad vill jag verkligen göra, vad är målen och hur vill jag mäta dem? Febril tankeverksamhet mao.
..men jag är övertygad om att jag (och du!!) kommer att hitta tillbaka igen. :)
/Lotta